För ett år sen...

... skrev jag ett inlägg i bloggen om lögner och att man mår bra att ta dagen som den kommer.
Om man nu mådde så bra av att vara planlös och ta problemet när det kom fram till tröskeln, varför slutade man med det?
Det senaste året har jag varit tvungen att ha något planerat eller veta ett sätt att inte tänka på det jobbiga. Men varför bunkrar man upp med små problem tills de växer till en hög man själv inte kan lyfta?

Och om man nu inte vill veta av lögner, varför berättar man då sanningen för vissa? Sanningen vrids ju alltid till det sämre. Om man inte kan hålla hemligheter för sig själv, varför förväntar man sig då att andra ska kunna det?
Vill man inte folk ska veta, varför berättar man det då? Men samtidigt kan man ha den där "speciella" personen i sitt liv som man verkligen litar på. Men på vilket vis ska man få reda på om den personen i fråga är speciell eller inte? Ska man chansa och berätta något för att sedan se om andra få reda på det, eller ska man hålla allting för sig själv och aldrig få veta?

Vissa frågor besvaras aldrig, medans några svar kommer när man minst anar det.
2 kommentarer
Postat av: emma

Hej!

såg att du kommenterat min blogg.

Vill du prata eller så kan du skicka ett mail =)

2010-06-17 @ 10:01:14
URL: http://http:/
Postat av: Marlen

Man får gå på magkänslan och hoppas på det bästa! Kram!

2010-06-17 @ 10:48:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


RSS 2.0