Ännu en gång berättar jag för er att jag lever !
Det stora antal dagar jag tyckte stog mellan mig och lägenheten har nu minskats till tre. Och bloggen står stilla, så kommer den dessutom få vara tills jag känner att jag kan berätta något intressant. Vilket känns vara om typ en miljon år. Men det kommer!

Slänger bara in en låttext och en bild på lillen :)
Ha en fortsatt bra sommar!

... skrev jag ett inlägg i bloggen om lögner och att man mår bra att ta dagen som den kommer.
Om man nu mådde så bra av att vara planlös och ta problemet när det kom fram till tröskeln, varför slutade man med det?
Det senaste året har jag varit tvungen att ha något planerat eller veta ett sätt att inte tänka på det jobbiga. Men varför bunkrar man upp med små problem tills de växer till en hög man själv inte kan lyfta?

Och om man nu inte vill veta av lögner, varför berättar man då sanningen för vissa? Sanningen vrids ju alltid till det sämre. Om man inte kan hålla hemligheter för sig själv, varför förväntar man sig då att andra ska kunna det?
Vill man inte folk ska veta, varför berättar man det då? Men samtidigt kan man ha den där "speciella" personen i sitt liv som man verkligen litar på. Men på vilket vis ska man få reda på om den personen i fråga är speciell eller inte? Ska man chansa och berätta något för att sedan se om andra få reda på det, eller ska man hålla allting för sig själv och aldrig få veta?

Vissa frågor besvaras aldrig, medans några svar kommer när man minst anar det.

Tack

Jag lever, har gått ut första året på gymnasiet och jag längtar redan till andra året.
Om ca sjutton dagarna får jag hämta nycklarna till min lägenhet och då har jag bestämt att jag ska flytta mina saker dit och spendera några dagar.
Planerar också att fara med mamma till Borgafjäll första veckan då hon har semester. Hem till mitt älskade fjäll.

Den senaste veckan har bjudit på fem blåsor på fötterna, tre blåmärken och ett jäkla massa slit på hygget. Och den kommande kommer bestå av åtta timmar stillasittande i tre dagar då jag ska på kurs för sommarvikarier.

Önskar verkligen att jag först och främst var arton, plus att man skulle haft en bil och råd till bensin så man kunde ta snabbaste vägen till Piteå. Bara för att jag saknar Sanna så mycket! Och än fast jag träffade Madde i onsdags så saknar jag henne också, men hon och Nicklas kanske skulle komma förbi på en fika imorgon.

Babbel hit och babbel dit, precis som vanligt. Imorgon kanske jag borde ta tummen ur och plocka på mitt rum. Men är det fint väder ska jag nog försöka fotografera lite !
Puss