Har ni haft känslan att ni bara vill ge er av, lämna allting bakom sig?
Jag är glad att jag har mina föräldrar och systrar. Vad skulle jag gjort utan dom?
Visst önskar alla att man kunde bli av med dom, det gör jag också. Men alla måste kunna erkänna att det är tryggt och veta att de alltid finns där när man behöver hjälp.

Hur skulle det sett ut om man växt upp i en storstad? Skulle man inte känt sig ensam?
I ett sånt här samhälle som vi bor i vet man på ett ungefär vilka alla är.
Jag älskar Borgafjäll, det är lagomt litet. Behöver man hjälp kan man gå till nästan vilket hur som helst.
Men hus är det i Umeå eller kanske Östersund? Läskigt